Förskolan

Okej! Här är förskolan vi jobbar i!

Ja, såhär ser det ut!

Okej lite fakta:

Barnen är 3 år gamla i klassen jag är i. Det finns en lärare och en resurslärare, samt jag tillsammans med de här barnen. Det är 14 barn i klassen.

Detta är deras dag:

Såhär ser deras dag ut, varje dag. De har lite teman för vad de ska gå igenom varje vecka men, kunskapsplaner finns inte. Jag frågade i tisdags, men de såg bara frågande ut.

De vet heller inget om diagnoser, frågade om det idag, men det var samma reaktion- vad är det? De hade exempelvis inte hört talas om varken ADHD, Autism osv. Om något av barnen utmärker sig är det barnet, enligt lärarna, korkad.

Här är det stor skillnad på pedagogik och uppfostran. Man slår barnen här,(örfilar, slår till på händerna) och skriker på dem om de inte uppför sig. Det är fruktansvärt att se, men vi kan inte göra något. Vi kan bara se på. Det är liksom så det är här. Deras kultur ser ut så. Och så har det alltid varit.

Det slår inte hårt, men de ger dem örfilar och slår till på fingrarna.

Det är speciellt jobbigt att se på när man jobbar/ har jobbat med barn med speciella behov, och de blir tagna som om de vore korkade och mindre värda. Det finns fyra i min klass. Tre har förmodligen autism, och en har grav ADHD, (enligt min egen uppfattning då och erfarenhet av diagnoser).

Om jag/vi kan göra något? Nej. Vi har blivit tillsagda att vi inte får säga något. Vi måste bara acceptera att det är såhär. Vi måste anpassa oss, vilket är väldigt svårt ibland som ni säkert förstår.

Av just den anledningen vet jag inte om jag kommer kunna jobba i skolan, där de är äldre. Där slår de barnen hårdare och tro det eller ej, men deras föräldrar ringer faktiskt lärarna och ber dem slå deras barn så de lyssnar. Hemskt? Absurt? Ja för oss. Men helt normalt för dem.

Detta är vad de har. Detta är deras leksaker. Böckerna i hyllan är heliga och det är bara lärarna som får röra dem. De har haft dessa flera år.

Denna vecka och nästa går lärarna igenom alla sinnen. Så de har pratat om hörseln och synen denna vecka. Nästa vecka är det känsel, lukt och smak. De har också gått igenom alla kroppsdelarna.

Dessa barn är livliga och man har att göra hela tiden kan jag lova. De är mycket mer livliga än de flesta svenska barn. Jag hoppas jag kan göra något för dem med sång och med mitt målande. Det vore så roligt om man kunde bidra med något nytt och roligt för dem! Ska klura lite på det.

Även om det är svårt att se hur de behandlar barnen, så är detta verkligen så härligt arbete! Det är såå goa barn verkligen. Så glada och tacksamma! ❤

Kolla dessa godingar!😍😍smälter..

Allt för denna gång!
👋

FÖRSTA DAGARNA

HEJ!

Jag sa att jag skulle skriva så snart jag kom ner men haft lite strul med att få tillgång till internet, men det har fixat sig nu! Så, nu är jag äntligen här och jag kommer berätta allt genom bilder och text. Innan det vill jag bara säga att Kapstaden är en otroligt vacker stad. Ni ska få se, det är så fint! Kommer volontärarbeta mån-fre på en förskola de första veckorna och sen de andra tre i skola(förmodligen). Åldrarna är 0-5 år på förskolan och 6-13 på skolan.

Först av allt, så gick resan hit superbra! Samåkte med en annan tjej som ska vara på samma projekt som mig! Det är vi två och två andra tjejer, Emilia och Ella, som alla kommer från sverige och det är vi som kommer bo ihop och som kommer göra detta äventyr tillsammans! Supergoa människor. Känner redan att jag hittat vänner för livet.

På flygplatsen i Kapstaden väntade en taxi på oss som körde oss till volontärhuset vi kommer bo i de kommande veckorna. Det ser ut så här!

Förutom alla tankar, bilder och allt kring volontärarbetet kommer bloggen visa hela Kapstaden! Det blir en kortare safari, vinprovning, Robben Island där Nelson Mandela satt fängslad, och förhoppningsvis fallskärmshopp!

Första dagen ”landade”vi bara, kollade runt där vi bor osv. Andra dagen fick vi en guidad rundtur i staden och fick viktig information, samt en historisk sammanfattning om hur Kapstaden kom till. (Jag är född historianörd så mina öron lyssnade länge och väl 😎 men mer om det i ett annat inlägg!

Vi har haft vår första jobbdag i förskolan idag! Och jag kommer faktiskt spara allt om det tills imorgon för jag tog inga bilder därifrån idag. Så detta inlägg kommer bara visa lite av hur det ser ut här!

Bilderna över är Clifton Beach! Här kommer vi vara efter arbetet och om helgerna. Vi var där idag!

Bättre bilder på bergen kommer komma! Men vi bor precis under ett berg. Det är så fint så det är så svårt att ta in!

Det var allt för ikväll. Imorgon har jag lite bilder osv, om förskolan! Så håll utkik! 🤗

Godnatt!

Nedräkningen har startat!

För någon dag sedan var det bara 50 dagar kvar tills jag äntligen åker. Ska bli så otroligt roligt! Den här resan betyder mer för mig än en vanlig resa. Det är en livsdröm som följt mig sedan jag var liten som ni kan läsa i inlägget innan! Och snart sitter jag på planet, redo för detta spännande äventyr!

img_9682

Så himla gulliga barn! Längtar tills jag får ta en egen sån här bild!

lions-head-hike-overlooking-cape-town-south-africa.jpg

 Såå häftig stad verkligen där man kan gå upp i bergen över dagen och se hela staden! Så som han sitter där vill jag med göra! 

 

Hur det hela började!

Det här är historien hur och när den här drömmen började. Drömmen att få åka till ett annat land och hjälpa andra barn. Jag var bara 3-4 år när allt började. Minns lite av det men har fått det återberättat av farmor senare i livet. Det började faktiskt hos henne, då en reklam, UNICEF eller RÄDDA BARNEN, dök upp på tv:n.

”Fajmoj!!”, skrek jag med gråten i halsen.

Farmor kom då inspringandes från köket.

”Vad är det lilla gumman?”

”Det äj på lossas va? Bajnen äj så lessna och hungiga på tvn,  det äj baja en film va? Pappa säjjej att allt på tv äj på lossas”.

Farmor tittade på mig, tittade på tv:n och såg besvärad ut. Hon gick fram till soffan och satte mig i hennes knä. Sedan tog hon ett djupt andetag och sa;

”Nu ska jag berätta något för dig Sofia, men tyvärr är det kanske något som gör dig ledsen.”

Farmor började då berätta om verkligheten för mig. Jag kunde inte förstå i så liten ålder att en del barn inte hade någon mamma, pappa, mat eller vatten. En del barn hade inte ens någonstans att bo. Ju mer hon pratade desto mer ledsen blev jag. Tillslut kom tårarna och mitt hjärta brast.

Då kramade farmor om mig och sa, nu med en mer gladare ton ”‘Men vet du? Det finns människor som hjälper de här barnen. Det finns de som ser till så barnen har mat, vatten och någonstans att bo. De finns överallt de där människorna. De föds med en vilja att hjälpa andra. De ser till att barnen är trygga och älskade, att barnen är mätta. Och vet du? Många av barnen klarar sig alldeles utmärkt, just för att de här människorna hjälpt dem.”

När farmor pratade om de här människorna såg jag superhjältar. Med mantel och ögonbindel, med superkrafter som bamse och Pippi. Komiskt egentligen när man tänker efter, haha! Kommer så väl ihåg det!

”Vilken planet boj de på, supejhjältarna?”

”Åh, de finns överallt, på vår planet Sofia! Men de ser ut som oss. De är superhjätar på insidan. Så du kan ha träffat på någon superhjälte i affären idag tillexempel. Och vet du vad? Alla kan bli en superhjälte.”

”Kan jag bli en supejhjälte??”

”Ja, det kan du! alla kan bli superhjältar, men alla vågar inte. En del vill inte och en del kan inte. Men du är modig, och du har ett stort hjärta Sofia. Så vill du bli en superhjälte så kan du det! Du kan då ge barnen mat och vatten, och leka med dem så de blir glada. Du kommer inte kunna hjälpa alla, så det är därför det behövs många superhjältar, så vi kan hjälpas åt att få en bättre värld.”

Där och då, när jag insåg att jag, lilla Sofia, kunde hjälpa de där magra ledsna barnen, då bestämde jag mig.

En dag skulle jag hjälpa dem. En dag skulle jag få något barn, eller kanske några barn att må lite bättre. Först ville jag bara krama alla barnen och hjälpa alla, men se berättade farmor att jag skulle tänka att jag skulle göra allt bättre för ett barn till att börja med.

Att göra skillnad kan man göra på hemmaplan, man behöver ju inte åka till ett fattigt land liksom! Och kan man hjälpa en person så är det tillräckligt. Jag har otroligt fina vänner som alltid finns där för mig. Ni gör skillnad för mig. Så, bara så ni vet, och ni vet vilka ni är, så är ni mina superhjältar. Tack för att ni finns. Fina ni!

Unknown


”Unless someone like you cares a whole awful alot, nothing is going to get better. It’s not.”- Dr.Seus

ÄNTLIGEN!

Ja, som rubriken lyder så ska jag äntligen få åka och göra min drömresa! Det känns så konstigt nu när allt är bokat och att det snart är dags! Drygt 3 månader kvar, sen bär det av!

l

ll.jpg

Jag har startat denna blogg så man kan följa min resa, från start till slut! Jag kommer lägga ut bilder på arbetet, kulturen, människorna, maten, sevärdheter, tankar och funderingar, dagssammanfattningar, osv! Häng med på min resa! Det blir fantastiskt!

Organisationen jag åker med heter Goexplore! Nu ska här upptäckas! 😄😍

Gå in på länken så kommer ni till organisationen och kan läsa mer där!

https://www.goxplore.se?aid=217